Av tidigare hundar så måste vi nämna två, dom har nämligen haft så stort inflytande på oss...
Tanja
Fia
Den kombinationen av tidigare hundar resulterade i att vi ville ha en hund som var en stående
fågelhund i första hand, men som kunde användas vid eftersök och vid apportering, så
Weimaraner var ett ganska så självklart val!
Leifs första Setter. Sprang som en galning första åren, mognade sent omsider och blev en
"killer". Stod benfast, kanonsök och stor viltfinnare. "Hasatjasa", som vi kallade henne på
äldre dar, var lugnet själv. Ingen stress och jäkt inomhus (drog bara tassarna efter sej),
men ute så fanns bara fågelsök för henne.
Åsas första Flat. Alldeles för stor, alldeles för lång och onormalt lugn för att vara en Flat.
Värdig som en drottning skred hon fram inomhus, men med en rovdjursskärpa som resulterade i
ett preskiberat antal katter...
Hon var en klippa vid eftersök. Älg, rådjur, fågel, räv - spelade ingen roll, var det skadat
vilt så lämnade hon aldrig spåret. Råttor var en annan specialité.
